Jaha hur kul är det när man vaknar med smärta???

Denna morgonen får jag betala för de långa promenaderna i går, kanske det blev för mycket för snabbt.
Vaknade med smärta och mår sämre idag så jag kommer inte ta mig utanför dörren.

Smärtstillande håller smärtan borta men man blir helt snurrig av dem. hmmm

Skriver inte så mycket idag då hjärnan går på sparlåga....
Denna helgen blir jag omhändertagen och förhoppningsvis så kommer jag ut till en kollega/vän på Lördag för att fika men det beror på hur jag mår och vädret.
Fredag blir det fika med vår allas Mats Masse Nilsson....

Om jag klarar det så ska jag se bio och längtar efter att få se "hur många lingon finns det i världen"....

En fundering jag haft gällande denna filmen är om folk tycker den är rolig bara för att det är förståndshandikappade som medverkar eller vore det lika roligt om vanliga skådespelare skulle spela deras roll också????

Vill höra Mats Andersson på netscan föreläsa igen......

Så som jag känner mig idag så börjar jag förstå att tiden läker såren och tid tar det..

"om jag hör mig själv så kan jag tala, om jag kan se mig själv vicka på tårna så kan jag röra mig, om jag kan skratta och gråta så kan jag känna"

Jag var livrädd och det var inte utan anledning men lärde mig att lita på människor runt mig och lärde mig att ta emot stödet runt mig och jag vågade berätta att jag var rädd..

Operationen var en mardröm och jag skulle nog tänka till två gånger till innan jag bestämt mig om jag vetat vad jag vet idag men dock ändå gått igenom den.

En skicklig kirurg så ett stort TACK till Acke Ohlin.
En skicklig stab på uppvak så stort TACK till er alla.
En underbar och stödande personal på Ortopenden avd 4 månag stora TACK till er.

Ett uderbart stöd från dig Diana månag tacksamma kramar till dig.

Och till alla er andra som stöttat mig genom detta tack ni vet att ni alltid har mig om jag kan göra något för er en annan gång.

Jag levde i tron att jag skulle dö ja jag hade dessa tankar och det var jobbigt men som tur är så överdrev jag som vanligt.
Men fick en erfarenhet som jag inte önskar någon utan var rädd om er.
Trodde jag skulle jobba en vecka efter operationen men tji fick jag för läkarna sa två månader frånvaro från jobb är det som gäller. suck.

Jag håller på att lära mig saker från början igen låta allt ta sin tid och verkligen tänka på vad jag gör och hur jag gör det.
Jag låter allt ha sin tid för jag ska bli helt frisk och inte ställa till det på vägen.

jobbigt att tala, att äta, kan knappt skratta, hosta är inte och tänka på, hur går jag, hur sitter jag, kan inte köra bil, gå långsamt, sitt inte för länge, m.m.

ordinerad långa promenader och sociala stilla stunder med vänner. (en bra medicin utan biverkningar)

Men hur jag är från dag till dag kan variera så ha tålamod med mig är ni snälla.
Går på mycket smärtstillande och kommer så göra ett tag, glömer saker och orkar inte så mycket.

Men en person som jag måste lyfta till skyarna är Johanna som kommer att få dra det stora arbetet här hemma nu, Du är helt underbar som orkar och står ut med mig men jag lovar när detta är över så väntar en stor belöning till dig. Älskar dig!!!

Om ni frågar mig hur jag mår så kommer jag säga bra för jag är redan trött på frågan men det är inte sanningen utan det kommer ta tid och det kommer få ta tid.
Ställer ni frågan vad ni kan göra för mig så kommer jag säga till om det är något.
Ställer ni frågan så var beredda på svaret......

Har ni tid och lust så boka in en promenad i solen med mig eller en fika på stan eller har ni något bra förslag?

Jag lever för stunden och planerar inte allt för långt fram jag lever i nuet och inte i det förgångna, jag finns här och nu men orkar inte alltid så får skjuta upp en del till morgon dagen.

Får lite mer tid att skriva här nu så fortsätt gärna att följa.

Kramar på er och uppskatta de som finns runt er för ni märker att det är de som gör livet lättare...

Sitter sista kvällen innan jag blir inlagd och tänker på hur det kommer och gå.
Har nog vant mig vid tanken att sjukskrivningen kan bli ca 6 veckor eller mycket lättare arbete i alla fall, typ åka runt och fika m.m.

Ja jag är fortfarande rädd men hakuna matata det finns värre saker som skulle vara värre.

Tack alla ni som hört av er efter förra inlägget och nu när jag läst det så var det nog lite värre än det verkligen är men jag bara skrev från hjärtat..

En sak vet jag och det är att känslor leker man inte med utan de vårdar man och respekterar och det spelar ingen roll om det är rädsla eller kärlek.

Det är fullt normalt att prata om dem och vara öppen annars finns det ingen mening det är inte bra och bära allt inom sig man spricker till slut..

Ytterliggare ett steg i livet en erfarenhet rikare och det är tydligt att vänner och familj betyder oerhört mycket.
Jag uppskattar er alla även om jag glömer säga det mellan varven då jag inser att min liv rusar och jag med det, stressen tar över och jag hinner inte stanna upp för att uppskatta det och de som finns runt mig...

TACK till alla er jag älskar er verkligen..

På en barometer från 1 - 10 så ligger jag på 6 så ett par grader måste jag upp och det kommer när väl denna helgen är över...

Vill ni ta en fika nu när jag går hemma så hör av er jag behöver träffas och slå ihjäl lite tid och vad kan vara bättre än att göra det tillsammans med er....


Varma kramar på er alla och när ni skickar era tankar på min nu under min sjukhus vistelse så skicka de även till alla de sköterskorna som måste stå ut med mig där inne...  :-)

puss och kram......

När någon frågar en hur det är, är då den personen verkligen beredd på att lyssna oavsett hur lång tid det tar?
Hur är det att nå botten? Och hur vet man när man når botten??

Har mått piss en lång tid nu och kämpat för att behålla gnistan har kämpat för att ha möjligheten till att finnas för andra men verkligheten är en helt annan.

Och till på köpet så har jag fått diskbrock på halsryggen och en akut operation väntar, detta har drabbat mig som aldrig varit sövd aldrig varit inlagd aldrig brutit ett ben.

Har fått frågan om jag är orolig och nej det är jag inte jag är livrädd och detta är för att för första gången i mitt liv så ligger mitt liv eller öde i någon annans händer.

Jag har vänner som vet hur jag är och hur dåligt jag mår jag har vänner som finns där när jag vill som man alltid kan räkna med och det är den största lyckan man kan tänka sig det är det samma som att vara miljonär när man har vänner som verkligen finns där.

Allt kommer att ordna sig men det kommer att ta tid, har lite annant att ta tag i efter operationen det kanske är dags för terapi vem vet..

Men kära med människor tänk på en sak att om ni frågar hur det är med någon, se då till och ha tid att lyssna då också.

Mina kunder är helt underbara de har verkligen förstått och gjort en del av mina arbetsdagar helt underbara..
Ser framemot att jobba med dessa personer i många år till.

Det är nog lite som man brukar säga att så som du bemöter personer här i livet så blir du bemött..

Men min vardag består av smärta och smärtstillande en värld som operationen ska göra slut på som tur är..
Johanna min dotter har verkligen haft tålamod med mig och mitt humör och avlastat mig så mycket men både hon och Alex är ju mina änglar..

Jag har även fått stöd under mina läkarbesök vilket jag sa att jag inte ville ha men det har varit skönt att du stöttat mig och stått ut med mitt vresiga humör. Tack..

Så varför jag lägger in detta inlägg nu är för att berätta att jag mår skit och det tar tid innan jag är på banan igen hoppas ni har förståelse och tålamod med mig. Jag kommer kanske verka lite asocial men ni som känner mig så är jag raka motsatsen...

Någon som känner sig åtsidosatt eller bortglömd så kan jag säga att så är det inte det är bara så att jag orkar inte.

Och ni som läser detta så läs det som info inte som att jaha han vill ha medlidande för det är det sista jag vill ha och behöver för jag vet att ni finns där och finns kvar sen också..

Jag ber inte om ursäkt för mitt sätt just nu utan kompenserar er gärna senare..

Många varma kramar på er från lilla ynkliga mig (trodde aldrig att jag kunde känna så här).