Jag har rest jorden runt! Men inte rent fysiskt utan det är så det känns känslomässigt. Jag har spillt ut ett glas vatten, det är så det känns när känslorna dräneras.
Kan man någonsin bara stänga en dörr och gå där ifrån?
Nej jag tror inte det för så länge mitt hjärta slår så länge kommer jag också minnas. En del minnen vill jag alltid bära med mig men några önskar jag att jag kunde glömma.
Jag har så många fantastiska kärleksfulla minnen som jag med glädje bär och som har förändrat mig som person. Men de där dåliga minnena ja just de saker som förstörde allt.. Tyvärr bär jag med de också. Önskar jag var en bättre person på kommunikation önskar jag öppnat mig helt önskar jag inte känt det så jobbigt vilket det blev när jag bar på det själv.
Jag har gått i samtal eller kalla det terapi för att klara av detta framöver och idag önskar jag att jag gjort det tidigare.
Att gå vidare är inte lätt men jag har bestämt mig och har en plan för framtiden jag har mina egna drömmar som jag nu ska uppfylla.
Har en gång sagt att uppfyller man en dröm så finns den inte kvar men det handlar inte om att drömma utan att få uppleva drömmen.
Tre saker som jag prioriterar är i denna följd! Mina underbara barn, Mig själv och sist men långt ifrån minst mina vänner.
Jag har börjat på min bok nu och frågan är om den någonsin kommer bli klar eller läst av någon annan än mig.
Det blir kanske en sån där sak som hittas när man ligger där död och ens grejer ska sorteras bort, någon läser den och kanske den väcker tankar då.
Jag är kanske inte den som ska ge råd i kärlek då jag inte får det att fungera men glöm inte där ute att stanna upp och var i stunden tillsammans. Var lyhörda och ta tiden till samtal. Lyssna på varandra och våga ställ frågor. Var inte rädda för svaren.. Kram på er.