När någon frågar en hur det är, är då den personen verkligen beredd på att lyssna oavsett hur lång tid det tar?
Hur är det att nå botten? Och hur vet man när man når botten??

Har mått piss en lång tid nu och kämpat för att behålla gnistan har kämpat för att ha möjligheten till att finnas för andra men verkligheten är en helt annan.

Och till på köpet så har jag fått diskbrock på halsryggen och en akut operation väntar, detta har drabbat mig som aldrig varit sövd aldrig varit inlagd aldrig brutit ett ben.

Har fått frågan om jag är orolig och nej det är jag inte jag är livrädd och detta är för att för första gången i mitt liv så ligger mitt liv eller öde i någon annans händer.

Jag har vänner som vet hur jag är och hur dåligt jag mår jag har vänner som finns där när jag vill som man alltid kan räkna med och det är den största lyckan man kan tänka sig det är det samma som att vara miljonär när man har vänner som verkligen finns där.

Allt kommer att ordna sig men det kommer att ta tid, har lite annant att ta tag i efter operationen det kanske är dags för terapi vem vet..

Men kära med människor tänk på en sak att om ni frågar hur det är med någon, se då till och ha tid att lyssna då också.

Mina kunder är helt underbara de har verkligen förstått och gjort en del av mina arbetsdagar helt underbara..
Ser framemot att jobba med dessa personer i många år till.

Det är nog lite som man brukar säga att så som du bemöter personer här i livet så blir du bemött..

Men min vardag består av smärta och smärtstillande en värld som operationen ska göra slut på som tur är..
Johanna min dotter har verkligen haft tålamod med mig och mitt humör och avlastat mig så mycket men både hon och Alex är ju mina änglar..

Jag har även fått stöd under mina läkarbesök vilket jag sa att jag inte ville ha men det har varit skönt att du stöttat mig och stått ut med mitt vresiga humör. Tack..

Så varför jag lägger in detta inlägg nu är för att berätta att jag mår skit och det tar tid innan jag är på banan igen hoppas ni har förståelse och tålamod med mig. Jag kommer kanske verka lite asocial men ni som känner mig så är jag raka motsatsen...

Någon som känner sig åtsidosatt eller bortglömd så kan jag säga att så är det inte det är bara så att jag orkar inte.

Och ni som läser detta så läs det som info inte som att jaha han vill ha medlidande för det är det sista jag vill ha och behöver för jag vet att ni finns där och finns kvar sen också..

Jag ber inte om ursäkt för mitt sätt just nu utan kompenserar er gärna senare..

Många varma kramar på er från lilla ynkliga mig (trodde aldrig att jag kunde känna så här).